Min mamma och mobilens fabler
Intarsia, lasergravering och xeroxlitho
En kväll i oktober 2025 satt min mamma och jag i hennes vardagsrum. Hon ville visa ett gulligt djurklipp. Det finns tusen små djur i hennes mobil och de berättar historier om vänskap och lek. Men ingen av dem finns på riktigt.
– Hur ser du att det är AI? frågade hon.
– Det gör jag snart inte längre, svarade jag.
Aisopos (600-talet f.v.t.) blev känd som fablernas fader genom berättelser som Haren och sköldpaddan. I fablerna representerar djuren olika egenskaper och förmedlar en sensmoral. I övrigt är djuren som tomma ytor, där människor oberoende bakgrund och identitet lätt kan spegla sig. Det gör djuren till berättare som är tillgängliga för alla. Men kan de AI-genererade djuren i telefonen liknas vid fablernas? Och vad berättar de?
Den tysk-koreanske filosofen Byung Chul Han menar i sin essä Narrationens kris att vi gått från de stora berättelserna, som hjälper oss att skapa sammanhang och som placerar oss i tid och rum, till ”storytelling” (eller ”storyselling” som Han kallar det) – en utväxling av korta informationer, främst på sociala plattformar, som snarare berövar oss sammanhang och djup. I min mamma och mobilens fabler har jag funderat på om den moderna fabeln blivit snuttifierad till just små djurklipp i mobilen och om det finns något kvar i deras berättelser.
Jag arbetar främst med trä och fotografi. AI-bilder är som påhittade sagor, en slags visuell saga skulle man kunna säga. Med intarsia, en hantverksteknik som är lika gammal som Aisopos fabler, och fanérets ambition att lura ögat, har jag försökt skapa en brygga mellan det digitala sagoberättandet och våra verkliga fysiska rum.
@veronica_______o/
www.veronicaodsvik.com