Nostalgia is not what it used to be
Det började dyka upp Tito-memes, propagandainslag och gamla jugoslaviska musikvideor i min feed. Efter en tid trimmades jag och mina vänner, likt algoritmen på Instagram, till att uppmärksamma allt jugoslaviskt material och skicka det till vår gemensamma chatt. Vi trodde att vi samlade på vår historia. Arkivet växte och även insikten kring att många med rötter i forna Jugoslavien vänder sig till sociala medier för att känna gemenskap och utöva sin kultur.
I verket gestaltas den fragmenterade identiteten genom att delas upp i två olika videos, på två olika skärmar. Den vänstra visar materialet som florerat i min gruppchat och i förlängningen även ett slags förslag kring vilka minnen som premieras av algoritmen. Den högra videon är en trestegsraket i personligt sökande. Först diskuterar författaren Dubravka Ugrešić termen Jugonostalgi, och varnar för att nostalgi utan historisk kännedom kan vara lika nyckfullt om en hägring. Därefter visas VHS-material från en dag på flyktingförläggningen i Tranås och slutligen, mina föräldrars sista fest i Bosnien 1992.
De sjunger om hur dagar passerar och till slut blir avlägsna drömmar. Idag känns det som en absurd föraning.
Kanske är nostalgin bara olika dagar som filtreras genom år, flykt, berättelser, nya sammanhang, kulturella symboler och till slut tillskrivs större betydelse än dem egentligen har? Vilka berättelser ärver vi genom familjehistoria och vilka premieras av algoritmer och längtan efter sammanhang? Lär vi oss minnas av alla bilder vi konsumerar, vad blir värt att komma ihåg?
@selmasasivarevic
selmasasivarevic@gmail.com