Vinden behöver inte träd att blåsa i
En man närmar sig en sten. Stenen tillhör inte honom. Det är lättare att låta den ligga där den är, men det förstår han inte. Han tror att han behöver bära på den, ta den med sig. Hålla den nära. Den orsakar honom bara smärta, finner han tröst i det? Har hans liv utan stenen blivit outhärdligt för honom?
Genom denna akt förkroppsligar Bengtsson ett beroende av något som bara orsakar smärta. Att trots smärtan falla in i gamla vanor av att söka tröst i tyngden. Om svårigheten att föreställa sig ett liv utan stenen. Inte för att det hjälper, utan för att det är familjärt.