Väntrummet – En Duk Som Tårar – Väntesorg
Det här arbetet börjar i väntrummet. I de tysta, långsamma timmarna där ingenting händer – utom allt. Genom mitt textila projekt utforskar jag väntesorg – inte för att förstå den, utan för att bära den.
Sorg är inget som ska lösas. Det är något vi lever med, något vi bär.
Med tråd, stygn, pärlor, ärvda linnedamastdukar, reaktiv färg, en bänk och ljud håller jag väntan – inte för att tysta den, utan för att bevittna den. I mina händer blir den förväntade förlustens sorg en närvaro – färgad i varje yta, speglad i varje stygn, viskad genom ljudet.
Svart har traditionellt signalerat sorg, men jag utvidgar paletten för att fånga de lager av motsägelsefulla känslor som ryms i att vänta, att bevittna, att förlora – särskilt i demensens overkliga och desorienterande landskap.
I grunden är detta ett kärleksbrev:
Sytt med minnen, mättat av tårar, vibrerande av känslor – och framför allt, en hyllning till min mammas liv.
