Jag fryser i solen
Videoprojektion på digitaltryckta sidentyger
11 min
Jag intresserar mig för mänskliga möten och kontakten mellan min egen och andras kroppar, ofta i relation till vår digitaliserade och effektiviserade samtid. I mitt arbete undersöker jag närvaron och frånvaron av denna kontakt och ställer frågor kring våra utvecklade beteenden och digitaliseringens märkliga paradox: vi kan nå varandra hela tiden, men avståndet mellan våra kroppar ökar.
Min syster bor i Luleå, 125 mil från mig. Det är 125 mil för långt, åtminstone för min kropp. Jag är tacksam för den digitala kontakt som håller vår relation mer levande, men jag undrar vilka behov den egentligen stillar. Saknaden efter henne kan bedövas av kicken från notiser som lyser i mitt ansikte och övertygar mig om att vi umgås.
Samtidigt funderar jag på vad närvaro egentligen är. Genom skärmen riktas vår uppmärksamhet enbart mot varandra, samtidigt som fokuset kan glida iväg till något annat när vi sitter tillsammans i soffan. Kanske kan vårt digitala samtal ibland vara mer koncentrerat än när våra kroppar delar samma rum. Ibland känns det som att jag bara existerar i en telefon. Jag sms:ar alltså finns jag. Verket undersöker denna förskjutning, där närhet uppstår utan fysisk närvaro, och ställer frågor om vad verklig kontakt är.
I verket Jag fryser i solen visas skärminspelat videomaterial från min mobil: en konversation med min syster, utbyten av memes, en gruppchatt med vänner och ett rastlöst scrollande bland reels. Videon projiceras över lager av transparenta textilier med digitaltryck av mitt ansikte. Ansiktet upprepas och skiftar mellan tillstånd av anspänning och vila. I samspelet mellan ljus, bild och textil framträder lagren på olika sätt, som om närvaron och frånvaron ständigt förändras och ibland helt byter plats.
Verket visades i Pannrummet på Konstepidemin 17 april – 3 maj 2026
@disabjrk
disa_bjork@hotmail.se