Azul – ett arv i mellanrummet
Jag står emellan världar. Med en fot i två kontinenter, Nordafrika och Norden. Hemma varken här eller där. Mellanförskapet handlar inte bara om att röra sig mellan kulturer, utan också mellan synlighet och osynlighet, mellan att uttrycka sig fullt ut och att hålla tillbaka, mellan att bli sedd och att bli förenklad.
Azul tar avstamp i Amazigharvet, Nordafrikas urfolk, och i frågan: Hur kan jag gestalta ett arv som håller på att suddas ut samtidigt som det rör sig levande genom mig.
Med avstamp i houchen – den nordafrikanska innergården – undersöker verket mellanrummet som plats och tillstånd. Houchen är ett rum öppet mot himlen som existerar mellan det mest privata och det offentliga, mellan dåtid och nutid, mellan det synliga och osynliga. Ett rum som bär vardag och ritual genom händer och rörelser. Ett rum där flera berättelser kan existera samtidigt.
Genom avtryck, doft, vardagliga handlingar och ett återskapande av houchen undersöker Azul hur ett arv kan fortsätta leva genom kroppen. Hur minnen, sensationer och kulturellt arv förs vidare genom ritualer, människor och tyst, kroppslig kunskap. Leran fungerar som ett arkiv för kroppsliga spår, medan gestaltningen som helhet öppnar för minnen som inte låter sig fångas i språk.
Verket kretsar kring de spår som fortsätter leva genom händer, närvaro, tradition, omsorg, uthållighet och styrka. Genom öppenhet och sinnliga förskjutningar bjuder verket in besökaren att komma närmare, med förhoppningen att för en stund förflyttas till en annan plats.
För trots invasioner, trots försök att skriva över oss, är vi fortfarande här.