Where a Body Should Be
olja på canvas
De tre målningarna utgår från bilder och berättelser om begravningsceremonier i Iran, som jag har tagit del av via nyhetsmedier och sociala plattformar. Arbetet relaterar till händelserna i början av 2026, där många, särskilt unga, dödades i möten med statligt våld.
Begravningarna blev inte enbart platser för sorg, utan också för kollektiva uttryck och motstånd. I vissa fall förändrades traditionella ritualer, där symboliska handlingar fick nya betydelser.
I verken undersöker jag ritual, sorg och frånvaro genom ett reducerat bildspråk och återkommande symboler. En iransk vigselritual har förflyttats till en grav. Speglar, ljus, socker och vita dukar, som traditionellt representerar början på ett gemensamt liv, används här i relation till döden. Förskjutningen gör att en ritual som markerar en början istället blir en bild av ett abrupt slut.
I ett annat verk framträder en brudklänning utan kropp, inspirerad av begravningar där unga kvinnor eller liv som aldrig fick börja hedrades genom att bära brudklänningar. Frånvaron blir central och pekar mot en oförverkligad framtid.
Solrosor är centrala i det tredje verket. Under en minnesceremoni bar de sörjande solrosor, ett personligt symbol som rör sig mot det kollektiva och blir en bild av gemensam sorg och motstånd.
Arbetet utgår också från min egen position på avstånd från Iran. Verken blir ett sätt att förhålla sig till det som hänt och att bära vidare minnet av det liv som gått förlorade.