Familjära Former
Om man har levt länge nog i ett hus lär man känna det. Man vet hur det ter sig. Alla ljud som uppstår, som när vinden är stark och huset knakar. Ljuden blir familjära och nästan betryggande att höra. Högst banala saker blir värdefulla på ett sätt som för andra kan vara svårt att förstå. Minnen av platsen ackumuleras och fastnar där. Minnen som bleknar när man far iväg men som väcks till liv igen när man kommer tillbaka. Det sitter i väggarna.
Projektet började som ett försök att bevara ett barndomshem men utvecklades till ett bevarande av dem som bott där. Verket föreställer min familj, ett år innan min födelse, uppställda framför husets gamla ytterdörr. Blundandes och grimascherandes står de framför huset som skulle komma att bli deras hem. Människorna i bilden är skulpterade i lera och gjutna i gips. Tomrummet där leran en gång var har i gipset lämnat ett avtryck i form av min familj. Verket talar om spår av någonting varmt och familjärt men som inte längre går att nå. Spår av en barndom.